Jag är född 1957 och har skrivit i stort sett hela mitt liv. 1975 kom jag ut med en ungdomsbok, Djävlarna, när jag fortfarande gick i gymnasiet. Jag hade nog tänkt mig att fortsätta skriva, ge ut fler böcker och bli författare ”på riktigt”. Men, som min huvudperson uttrycker det i romanen En värld att vinna (2015), det blir inte alltid som man tänkt sig här i världen, men det blir ju i alla fall. Vad han nu kunde mena med det. Det blev några manus som aldrig såg dagens ljus utan snarare skrivbordslådans mörker, en skrivarkurs på folkhögskolan Biskops Arnö 1982, nägra bidrag i diktantologier – ända tills jag tvingades inse att dikter inte riktigt var min grej – och ett radioprogram i serien Vattenringar som sändes 1984. Sedan blev det tyst.
Det betyder förstås inte att livet var tyst eller innehållslöst. Tvärtom. Jag arbetade några år i äldrevården i Stockholm, pluggade bl a spanska och socialantropologi och började 1990 utbilda mig till psykolog i Uppsala. Tanken på att fortsätta skriva har väl alltid funnits där någonstans, som en underström, men kom väl aldrig riktigt upp till ytan under de där åren med jobb, studier och familjebildning. Men det var något jag skulle göra ”sen”.
Ja, till slut kommer ju den punkten då man inser att nu är det sen. Plus att det fanns en idé som bara växte sig starkare. Det var helt enkelt en berättelse som fanns och krävde att bli berättad. De första staplande stegen togs redan 2006. Från början hade jag nog tänkt mig att det skulle bli en enda bok men materialet bara svällde och jag insåg så småningom att den måste delas upp. Den första delen, En värld att vinna, kom ut 2015 på Visto förlag. Nästa del, Hopp och ruiner, kom ut 2018 på samma förlag. Och så rullar berättelsen vidare.
Sedan 2013 bor jag i Västerås och arbetar som psykolog på Arbetsförmedlingen. När jag inte skriver.