Felicia ler mot mig och ger mig en snabb kram, när jag möter henne på stationen till Lidingöbanan.

-Hej, farfar. Vad kul att vara här!
–Hej, hjärtat. Fint att se dig.

Jag har inte sett henne på länge, inte sedan Mikaels begravning för snart två år sedan. Då var hon sjutton, en liten värmlandstjej med en lång, blond hårman och nyfikna ögon. Idag är håret kortare, tätt slickat kring huvudet och har fått en röd ton. Blicken som möter mig är ännu glad och nyfiken men har också fått något annat i botten, ett slags hårdhet eller vaksamhet som inte funnits där förut.

Eller kanske jag bara inbillar mig. Ända sedan Mikaels död har jag nog inte varit fullt mig själv. Eller är det kanske det jag återigen har blivit? Jag tar hastigt tag i handtaget till hennes resväska och vi börjar gå upp mot Linneavägen. Jag säger att jag förstås gärna hade velat möta henne på Centralen och köra henne hem men sista tiden har jag inte känt mig så pass bra att jag vågat lita på min bilkörning. Hon ler igen.

-Det är helt okej. Det var ju inte svårt att åka hit.

Hon låter lite avmätt stolt, som om hon vill betona att hon minsann kan klara sig i storstaden. Det betvivlar jag inte att hon kan men jag hade ändå gärna hämtat henne och kört henne ut till Lidingö som jag alltid gjort när jag fått långväga gäster. Men det är väl bara att inse att den tiden är förbi nu. Ända sedan Mikaels död är det som att jag inte haft samma ork längre. Nej, nu är jag där igen. Jag är ändå nyss fyllda åttiotvå år. Vad är det för märkligt med att sluta med bilkörning i den åldern?

-Ja, Stockholm är ju lite större än Torsby förstås, säger jag för att säga något.
–Något. Det mesta är större än Torsby, tack och lov.
–Så du ser fram emot att bli stockholmare nu då?
–Absolut. Det är ju här de riktigt grymma sakerna händer.

Jag drar hennes hjulförsedda resväska efter mig och den klattrar högljutt genom det tysta, söndagssömniga villaområdet. Sensommarsolen gassar och rönnarna rodnar av bär. Det är de här sista dagarna i augusti, då sommaren sakta och lojt börjar glida över i höstens klarhet och skärpa. Den tid på året jag alltid har tyckt bäst om, känt mig som mest levande och energisk. Men inte nu längre, inte sedan två år tillbaka.

Mitt gula trähus ligger lite för sig självt i änden på Linneavägen med en av de lite mindre välskötta trädgårdarna. Blommande renfana sprutar ut i stora gula fång på var sin sida om stentrappan upp till den blåmålade dörren. Det ser ståtligt ut. Annars har jag inte så mycket blommor. Egentligen borde jag väl sälja huset och flytta in i en lägenhet. Det skulle vara mycket enklare för mig och vad ska jag med en hel villa till? Mina barn för det då och då på tal och jag håller i princip med dem. Men det har inte blivit av. Jag har bott här i fyrtio år och det var det första hemmet som riktigt har känts som mitt eget, som jag varit med och skapat och inrett och fyllt med mitt liv och vetat att här kan jag äntligen stanna. Den platsen vill man inte lämna. Det har också varit bra att ha ett stort hus ibland, när barn eller barnbarn har kommit i situationer, där de behöver någonstans att bo, tills det ordnat sig. Då har man kunnat komma hit, här har alltid funnits ett rum över, för kortare eller längre tid. Som nu Felicia som kommer från Torsby för att börja plugga på Tekniska Högskolan i Stockholm.

Jag låser upp och vi går in. Det trogna huset öppnar sig för oss, tar emot oss, som det alltid gör, som det alltid har gjort.

Det börjar inte bra. Jag har förberett middag åt oss, en korvgryta med rotsaker, men Felicia säger att hon blivit vegan över sommaren och insisterar på att få göra sin egen mat. Ingen har upplyst mig om detta och jag blir lite stött men försöker att inte visa det. Hon märker det nog ändå, ler snabbt och ber om ursäkt för att hon glömt säga det, har inte mamma sagt det redan? Nej, det har hon inte. Hur ska vi nu göra? Kan hon inte tänka sig att göra ett undantag bara för ikväll? Hon tittar med avsmak ner i grytan och säger att tyvärr, för henne är inte det där mat, det är malda likdelar och sådant stoppar man inte i munnen. Men jag ska inte ha några problem, hon har tänkt på att ta med sig egen mat.

Minnet snuddar vid mig av en annan korvgryta, den som en snäll granne kom in till oss med men som jag inte tog mig tid att äta, eftersom jag skulle till ett möte med Hitlerjugend och inte vågade komma för sent. De kunde mycket väl redan ha fattat misstankar att jag inte var den jag låtsades vara. Alltså gick jag utan att äta men blev ändå fängslad just den kvällen på just det mötet. Det skulle dröja många år innan jag skulle få en sådan middag i mig igen. Naturligtvis skulle jag blivit gripen ändå men i efterhand har jag ofta tänkt att jag kunde åtminstone ha stannat hemma och ätit först, ätit till jag inte fått ner en bit till.

Men jag får inte blanda ihop förr och nu. Felicia har inget minne av den där korvgrytan jag aldrig fick men som jag under många år drömde mig yr och rusig om. Det vore inte rätt mot henne att låta henne höra om den och jag vet att veganism kan vara en respektabel hållning, även om jag har svårt att förstå vart alla kor skulle ta vägen någonstans. Nu fiskar Felicia upp några burkar ur sin väska och frågar om hon får låna spisen och har jag möjligen äggfri pasta? Efter att noga ha inspekterat innehållsförteckningen på makaronipaketet godkänner hon det till sist och en halvtimme senare kan vi äntligen sätta oss till bords, jag med min gryta och hon med makaroner med något slags svampstuvning.

Efter middagen vill Felicia gå upp på rummet och packa upp. Jag visar henne, säger att jag hoppas hon ska trivas. Sedan vänder jag och går ner för den lätt knarrande trätrappan igen, går tillbaka in i köket och börjar diska upp. Jag hoppas det här arrangemanget kommer att gå bra. Jag känner egentligen inte Felicia så bra som de flesta av mina andra barnbarn. Sedan Öjvind och hans familj flyttade till Torsby 1989, har vi ju inte kunnat ses så väldigt ofta. Barnens förändring mellan varje träff blir en ständigt återkommande påminnelse om hur tiden går, också för mig.

Efter ett tag kommer hon ner. Hon har bytt till svarta tights, en liten vit, åtsmitande kjol och en svart t-shirt med ett Che Guevara-tryck på. Hon hjälper mig med det sista av disken och vi sätter oss i vardagsrumssoffan med det blommiga Josef Frank-tyget. Jag dricker kaffe men hon vill ha te. Hon sitter tyst och fingrar lite på sin mobil, skickar sms. Den ger ifrån sig ett litet metalliskt pip, när hon får svar. Jag frågar hur det är hemma och hon svarar, lite förstrött. Jo alla mår bra, mamma och pappa hälsar. De var så glada över att hon fick bo här, tills hon fått studentbostad.

-De är nog lite oroliga att jag ska hitta på nåt röjigt i Stockholm, säger hon med ett litet ironiskt leende. Så de tycker nog det är bra så länge jag bor här ute hos dig.

Det förvånar mig inte. Jag minns ju hur ”röjig” hennes egen far var i ungdomen och hur svårt det var för honom att komma bort från det livet. Jag vet inte hur mycket Felicia vet om det. Men nog kan jag förstå att Öjvind och Lena oroar sig lite för att släppa iväg sin dotter till storstaden. Men Felicia ska ju hit för att studera.

-Jag förstår, säger jag lättsamt. Men du ska ju gå på KTH. Det är hårt jobb. Inte kommer du att ha tid att supa och knarka.

Hon skrattar till lite, drar upp fötterna i soffan med armarna om knäna.

-Äsch, det är inte det de är rädda för. Tror jag inte i alla fall. Mer att jag ska gå med i någon extremvänster och vara ute och slåss med polisen och kasta sten. Som i Göteborg. Typ revolt.

Jag tittar till på henne en smula överraskat. Den lilla tjejen som sitter uppkrupen i soffan med den ångande tekoppen i handen motsvarar inte precis bilden av en stenkastande ligist, den som tidningar och media med dreglande förtjusning målat upp under sommaren som gått. Men är det egentligen en särskilt sann bild? Sedan slår det mig att jag hört av Marco, ett annat av mina barnbarn som varit i Göteborg under EU-toppmötet i juni, att Felicia också varit där men jag känner inte till något närmare om vad hon haft för sig eller om hon över huvud taget haft någon roll i kravallerna. Det tror jag nu inte. Marco har så vitt jag vet gott omdöme och han hade nog, som den några år äldre kusinen, försökt ta lite ansvar för henne.

-Ja, du var där hörde jag. Hur var det tyckte du? Jag hoppas du inte råkade ut för något alltför otrevligt.

Hon gör en lite otålig knyck på nacken.

-Tja, otrevligt… Jag var där med några fältbiologvänner. Vi bodde ju på Hvitfeldtska… skolan som blev omringad av snuten. Från en timme till en annan var trehundra pers inspärrade där och ingen fick ta sig ut. Det var… lite otrevligt. Sedan gjorde de plötsligt chock mot skolan. Jag höll på att bli nerriden av en polishäst. Och när de till slut släppte ut oss några stycken åt gången, fick jag först tillbringa natten i en poliscell, innan jag till slut blev fri. Sedan gick jag och några till och irrade runt och letade efter var snutjävlarna hade gjort av vårt bagage. Det var rätt otrevligt, ja.

Jag nickar. Jag har ju hört om allt det där. Både från media och från Marco som jag talat ganska mycket med. Han hade också varit på Hvitfeldtska och suttit anhållen ett kort tag, innan han släpptes. Jag, liksom han, har varit ganska ambivalent till det som redan har börjat kallas för Göteborgs-händelserna. Jag var glad och stolt över att så många, och speciellt så många unga, hade åkt till Göteborg för att protestera mot EU, som jag betraktade som en katastrof för svensk självständighet och demokrati. Det var som att komma hem, efter flera år i exil. Å andra sidan, när jag såg TV-bilderna från Avenyn, med maskerade demonstranter och luften full av stenar och brandrök, då greps jag bara av en oresonlig ilska och ord som Förbannade slynglar! dök upp i huvudet.

Vad var nu detta? Höll jag kanske på att bli gammal, till slut?

Nej, men lurad, bedragen. Ett gäng adrenalinstinna kravallturister hade tagit över proteströrelsen – den som också var min, även om jag inte var där på platsen – och använt den för sin egen underhållning och spänningsutlopp. Och media hade spelat med i teatern och med flåsande förväntan, tycktes det mig, rapporterat om vänsterextrema angrepp på de demokratiska processerna och en stad som hölls i skräck, inte om de lugna och välordnade massdemonstrationer som ändå hölls och den välmotiverade EU-kritiken som framfördes från debattbord och talartribuner. Bra jobbat, snorungar! Nu kan ni åka hem till mamma och vila ut efter hormonchocken, tills chansen till nästa kick yppar sig.

Så kände jag. Så känner jag nog fortfarande. Jag tittar lite på flickan bredvid mig i soffan, vars föräldrar av allt att döma vill att jag ska hålla ett vakande öga på henne och avhålla henne från att bli alltför vänsterradikal. Är jag rätt person till det?

-Vad hände sedan? Du var inte med och kastade sten på Avenyn då?

Jag menar det ju mest som ett skämt. Hon sätter ifrån sig tekoppen med en liten smäll och sträcker på sig i soffan, knäpper händerna bakom nacken och lutar sig bakåt.

-Sten – jaha. Är det det enda du hört om Göteborg? Att det kastades gatsten. Ja det gjorde man men man gjorde faktiskt en hel del annat också. Diskuterade, spelade teater, sjöng, lärde känna staden och varandra. Ända tills snuten kom in med sina jävla hästar och batonger.

Hon fixerar mig med blicken.

-Men nej. Jag sparkade till en grushög en gång, för jag var så trött och förbannad, men de småstenarna hade nog inte kunnat skada en råtta en gång. Nästa dag fick jag en ny sovplats på Schillerska gymnasiet och jag låg nog mest och sov, när de gick loss på Avenyn. Men jag hann i alla fall vara med och dansa en stund på Reclaim-festen på Vasaplatsen på kvällen. Det var fan första gången i mitt liv som jag har dansat mellan polispiketer. Men det kändes ganska rätt på något sätt, efter allt som hänt. Några tjejer rörde sig mot en snutkedja och sjöng: Polisen måste dansa. Men det gjorde de förstås inte. De började skjuta…

Hon ler lite ironiskt.

-Sköt de rakt in i festen?

Jag ser förbluffat på henne.

-Jag vet inte riktigt vad som hände egentligen. Det var så mycket folk… Helt plötsligt förändrades stämningen bara och någon skrek Håll ihop! Folk började springa därifrån och jag såg en kille bli nerslagen av en polisbatong. Vi sprang, min kompis och jag höll varandra i handen för att inte tappa bort varandra. Så hörde vi det smälla och vi bara sprang och man tänkte att det här händer inte, de tänker döda oss… Men varför ska jag berätta det här för dig egentligen? Du tror väl inte på det. Du tror väl bara det som tidningarna skriver. Att det är vi som är ligisterna.

Jag känner mig ertappad.

-Nej Felicia. Jag vet att det var många seriösa människor som var i Göteborg för att protestera. Några som jag känner i Vänsterpartiet bland annat. Och Marco förstås. Jag vet att polisen gjorde fel vid flera tillfällen. Men samtidigt är det helt förkastligt att göra så där som de som slog sönder Avenyn, vilka de nu var, de visade ju inte ens sina ansikten. Det fanns inget syfte med det, annat än ställa till bråk och dra uppmärksamheten från de politiska sakfrågorna och ge dem mindre legitimitet och trovärdighet i folks ögon.

Jag tystnar förvirrat, jag märker att jag börjat prata som om jag satt i en radiointervju. Det tycker Felicia också. Hon gör en liten grimas.

-Helt förkastligt – du snackar som en politiker, farfar. Jag är så jävla trött på det. Vet du vad som är helt förkastligt? Det är när polisen skjuter rakt in i en folkmassa. Men du var inte där. Du satt här hemma i din villa och såg på bilderna i den där lilla rutan.

Hon gör en gest mot TV:n som står tom och avslagen mitt emot oss i bokhyllan, som ett grått, blint öga. Jag kommer ihåg när den varit full av bilder från Göteborg, av böljande människomassor, brinnande bilar och människor i rånarluvor som, om en journalist någon gång lyckats få ett ord med dem, sa något om att det här var ett krig och det var inte vi som startade det. Bilderna i rutan hade, precis som Felicia förstått, mer påmint om en söndagsbio man tittade på efter middagen. Och jag kommer ihåg hur jag känt det, när bilderna från gatan plötsligt varvades med bilder inifrån EU-toppmötet på Svenska Mässan, med finklädda EU-ministrar som med drinkar i händerna förskräckt följde det hela på storbildsskärmar. Trots all min avsmak för det som hände på Avenyn kunde jag inte annat än känna det kalla vinddraget från klyftan mellan dessa två världar, gatans värld och storpolitikens, maktens värld. Hur djup kunde den bli utan att spricka och orsaka jordskred? Och vilken sida skulle jag då hamna på?

Felicia verkar i alla fall ha svaret klart. Nästan överseende förklarar hon för mig återigen att jag inte kan förstå vad som verkligen hände i Göteborg och hur det var att vara där. En stigande irritation kliar under huden men jag försöker trycka tillbaka den. Det vore inte lyckat att börja vår tid tillsammans med ett gräl. Jag ber henne i stället berätta mer om vad hon upplevt. Hon berättar om hur hon dagen efter kravallerna och skotten på Vasaplatsen inte trott att hon skulle orka göra så mycket mer men sedan ändå tagit sig ut för att delta i Göteborgsaktionens huvuddemonstation. En journalist hade reagerat på hennes övervägande svarta klädsel, stuckit en mikrofon under näsan på henne och frågat om hon tillhörde det autonoma blocket och trodde hon att det skulle bli nya kravaller idag? Hon hade lyckats skaka honom av sig.

-Men det var bra att jag ändå tog mig samman och åkte in. Det blev en väldigt fin demo. Helt lugn. Fast jag gick ändå i det autonoma blocket, bara för att jävlas. Och jag visste ju att om polisen eller några nynassar gör attack mot oss, så är det bara de som kan skydda oss.

Hon säger det lugnt och sakligt som något självklart som alla visste.

–Så jag var trots allt rätt nöjd på kvällen, när jag satt på skolan och åt och snackade. Vi var ett gäng som hade lärt känna varandra ganska bra under de här dagarna. Vi höll koll på varandra, vad som hände och så och om någon behövde hjälp. Och då plötsligt bröt de sig in. Nationella insatsstyrkan, men det fattade vi inte då. Det var svartklädda poliser som kom instormande med dragna vapen som de riktade mot oss och lyste oss med strålkastare rakt i ansiktet och skrek att vi skulle ställa upp oss mot väggen med händerna utåt. Jag har aldrig varit så rädd i hela mitt liv.

Något börjar sakta pyra och glöda inom mig. En vrede jag trodde jag glömt bort.

-Vad hände sen? frågar jag sammanbitet. Vad gjorde de med er?

Fast det vet jag ju redan. Jag har hört och läst åtskilligt om aktionen mot Schillerska gymnasiet. Felicia talar motvilligt och trevande nu.

-De sa till oss att gå ut på gården, en i taget. Vi tvingades lägga oss ner med ansiktet nedåt och händerna på nacken. Det duggregnade och jag frös, hade inte fått på mig så mycket kläder. Gruset på skolgården kändes väldigt hårt mot pannan till slut men vi fick inte röra oss. Jag kunde ju inte se så mycket men jag hörde folk gråta och hundar gläfsa. Och så det eviga smattrandet av polishelikoptrar ovanför oss. Jag hörde någon snut skrika att igår hade ni ert roliga men nu är det vår tur. De var helt klart ute efter att hämnas. Det var bara det att vi som låg där var inga stenkastare. Vi var vanliga demonstranter. Några var yngre än jag.

Hon hejdar sig och tar en stor klunk te.

-Jag tror vi låg där en timme ungefär och det var nog den lärorikaste timmen i mitt liv, men inte riktigt på det sättet som de menade att det skulle vara. Sedan fick vi till slut komma upp och ställdes upp mot skolväggen, fotograferades och fick ge personuppgifter. Den snut som tog hand om mig avslutade med att säga: Jaha, din lilla ligisthora, nu är du registrerad. Nu vet vi vem du är. Jag hade lust att säga honom att jag inte gjort något fel, något brottsligt, men jag gjorde inte det. Tyvärr.

Det blir tyst. Vi har druckit upp teet och kaffet och utanför fönstren blånar augustiskymningen. En lugn, mjuk och kraftansamlande tid på året men som för mig har tappat sin skönhet. Den har fått en odör av våld och ung död. Vad ska jag säga till flickan? Hon tycker jag är gammal och förtorkad men en gång brann också jag. Och jag känner igen Maktens språk, när jag hör det. Makten lyssnar inte på dig. Makten är beväpnad, Makten tar sig rätten att kalla dig för något du inte är och säga att du gjort något du inte har. Men Makten består också av människor, eller hur?

Jag ser på henne, där hon halvligger tillbakalutad i soffan. Det svartvita porträttet av den sydamerikanska revolutionären ser på mig från hennes tröja.

– Nu är det vi mot dem, fattar du? säger hon.